Någon gång i början av februari, när isen på Storsjön blivit tillräckligt tjock, kör Storsjöns Långfärdsskridskoklubb ut plogbilen och drar upp Medvinden — en femton kilometer lång bana rakt ut på sjön, med fjällkedjan i väster som fond hela vägen. Det är inte en metafor för något. Det är bokstavligen en väg av is, plogad som en skidspår, och den bär tills den inte gör det längre.
Bäst is brukar det vara på sträckan mellan Östersund och Vallsundsbron — jämn, tidigt fryst, lätt att läsa. På andra sidan sjön, vid Marieby, ligger Svartsjöarna, som fryser tidigare än Storsjön självt och därför ofta har längre säsong än huvudsjön. Lokalkännedom om exakt var isen är pålitlig byts mest muntligt, i klubbens Facebook-grupp Iskontakten, dag för dag.
Utan utrustningen åker du inte
Ingen med vett åker ensam, och ingen erfaren åkare åker utan tre saker i väskan.
- Isdubbar runt halsen — går inte att ta upp sig utan dem om isen brister.
- Ispik att testa isen framför sig när den ser osäker ut.
- Livlina, för den som åker i sällskap och kan behöva dra upp någon.
Det låter dramatiskt för den som flyttat hit från en stad utan sjöis. För den som växt upp här är det ungefär lika udda som att ta med regnkläder till en promenad — självklart, inget att orda om.
Säsongen är kort och beroende av väder som ingen kan lova i förväg. Vissa år ploger klubben Medvinden redan i januari, andra år dröjer det till mars innan isen är säker nog. Den som vill veta läget just nu frågar klubben, inte prognosen.