Den 23 oktober 1786 undertecknade Gustav III ett fundationsbrev om en ny stad vid Östersundet. Ingen hade bett honom om det. Här bodde nästan ingen — mest utmarker som tillhörde bönder i Odensala, avstyckade åt kronan för ändamålet.
Skälet var inte estetiskt. Jämtland hade blivit svenskt vid freden i Brömsebro 1645, och 140 år senare var landskapet fortfarande löst knutet till riket — norsk gränshandel gick förbi tullen, och militärt satt Sverige svagt efter att ha förlorat sin status som stormakt. En stad vid Storsjön skulle knyta gränshandeln till kronan och ge garnisonen en fast punkt. Uppdraget att rita den gick till lantmätaren och astronomen Johan Törnsten, som lade den första stadsplanen 1788 — rutnät, räta linjer, som sig bör för en stad ritad på papper innan den fanns på marken.
Skattefrihet mot folk
För att få någon att faktiskt flytta dit erbjöd kronan 20 års skattefrihet och rätt att driva handel och hantverk utan skråtvång — den som ville baka bröd eller smida fick göra det utan mästarbrev. Ett generöst erbjudande för sin tid. Det hjälpte föga.
Befolkningen växte med i snitt åtta personer om året under stadens första femtio år. År 1820 bodde omkring 400 människor i Östersund — mindre än en by. Det tog nästan hundra år efter fundationsbrevet innan staden liknade det kungen tänkt sig.
Sekelskiftets fart
Sedan hände allt på en gång. Telegrafledning till Sundsvall 1863. Järnväg 1879. År 1883 hade folkmängden passerat 3 000, varav ganska många — några hundra — engagerade i nykterhetsrörelsen, som blomstrade i den unga staden ungefär samtidigt som järnvägen gjorde den nåbar för både gods och opinion.
Törnstens rutnät finns kvar i stadskärnan än idag. Vad han inte kunde göra något åt var lutningen ner mot sjön — den backen fanns redan 1788 och kommer att finnas kvar oavsett hur många fundationsbrev som skrivs.
Källa: Östersunds historia, Wikipedia.